Det här är en dam som dök upp hemma hos oss när vårt hus var nybyggt sommaren 2003. Vi har även tidigare haft katter i Turkiet men det har varit på den nivån att man givit dem rester efter middagen serverat på ett fat på gården ungefär. Den här tjejen var annorlunda. Hon var otroligt tillgiven och kontaktsökande. De tidigare katterna vi haft runt oss har vi aldrig klappat eller så men Kizim verkligen bad om att bli kliad och hoppade snart upp i våra knän. Vi blev förvånade över detta beteende då vi aldrig stött på det bland katterna som springer omkring på gatorna.
Då vi började hålla i henne så såg vi att hon hade en öronmärkning. Det hör inte direkt till vanligheterna bland utekatterna här ska jag säga så vi förstod ju att hon hade en familj någonstans. Året därpå var hon fortfarande kvar och eftersom inga ungar kommit under året kunde vi också dra slutsatsen att någon också kastrerat henne. Var hörde hon hemma?? Vi kontaktade en veterinär och meddelade att katten hade en öronmärkning och att vi skulle vilja ta reda på vem som ägde henne. Systemet här var i alla fall då rätt kasst måste jag säga för det sas att det bara var den veterinär som gjort märkningen som hade registret. Daaah?? Det hjälpte oss ju alltså noll!Min kära svärmor luskade på något sätt fram till vem som ägde henne. Familjen var en väldigt djurkär familj och sade att Kizim nu valt att bo hos oss och därmed blev hon nu vår på riktigt liksom!
Hittills hade hon bara fått rester att äta men när vi var och handlade en dag så köpte jag torrfoder. Ute på altanen ställde jag mig och skakade paketet och katten kom som skjuten ur en kanon! Hon jamade och åmade sig som en galning och åt och åt och åt när jag hällde upp maten. Oj så lycklig hon var!
Vid ett annat tillfälle köpte jag en karda på en djuraffär. När Kizim kom hem efter en dag på tur så tog jag fram den och liksom drog fingrarna utmed kardan. Direkt hoppade hon upp och lade sig i mitt knä och lät mig borsta henne. Hon njöt och kurrade som aldrig förr!
Kizim betyder "min flicka" på turkiska och det är min svärmor som döpt henne. Hon är nu en kär familjemedlem här hos oss och går aldrig långt bort. Vår altan är inglasad och vintertid stänger vi då det blåser lite kallt. Hur gör vi med Kizim då? tänkte mina svärföräldrar. Naturligtvis löstes detta genom en öppen del vid altanens tak så Kizim alltid kan komma in. Hon behöver aldrig känna sig utstängd utan dörrarna är alltid öppna för henne.
Kizim kom alltså till oss första gången sommaren 2003 och var då ingen kattunge men däremot en ungkatt. Vi uppskattar därför att hon bör vara ca 10 år gammal. Vi tror detta är en mycket aktningsvärd ålder för en katt här nere och det första vi gör när vi kommer hit ned är att ropa på henne och då kommer hon direkt!
Det är en helt underbar katt och vi hoppas vi får njuta av hennes sällskap i flera år till.
Vilken fin historia.
SvaraRadera